Rosor och violoncell
— Resa genom Ernst Josephsons diktvärld
Innehåll
* Sommaren 1872
Fadersgestalten
Vattenmotiv
** Hösten 1876
Modersgestalten
*** Vintern 1887 - 88
Den svarta fläcken
**** Våren 1893
Pånyttfödelse
* Sommaren 1872
"Och den bladbekrönta Necken
Gigan rör i silfverbäcken"
(Stagnelius)
SOMMAREN 1872 företar de båda akademieleverna Ernst Josephson och Wilhelm Peters, som är norrman, en ferieresa över Värmland och det norska inlandet. I brev hem talar Josephson hänfört om naturen:
"Fjällen som sträcka sina armar mot skyarna, äro mina bröder, och dalarna med de friska strömmande älvarna äro mina systrar".
Vid framkomsten till Kristiania besöker 21-åringen sin tretton år äldre kvinnliga bekantskap, den ensamstående fru Ada Ramström, med vilken han flitigt brevväxlat alltsedan deras första möte året innan i Mariefred. Väninnan har i Norge erhållit anställning som hushållerska åt en lampfabrikör William Mönnich, som skall komma att bli hennes andre make. Tillsammans gör alla tre en längre utflykt med åtföljande supé i fabrikörens bostad. Josephson kan inte ha undgått att se något av en modersgestalt i den drygt 30-åriga kvinnan. Ada Ramström tycks dessutom ha blivit en slags ersättning för hans storasyster Gelly, som två år tidigare ryckts bort från man och dotter.
Fadersgestalten
I trakten av Eggedal, dit pojkarna begivit sig från Kristiania, drömmer den unge svensken en natt hur han hör näcken spela, medan alfer dansar på en äng. I en svartlockig älvas stilla skepnad känner Ernst igen sin älsklingssyster, Gelly. Det var troligen från fadern som Ernst ärvt konstnärlig läggning och musikalitet. Denne hade avlidit i samband med en olyckshändelse dygt tio år tidigare. Förlusten skulle av den mogne diktaren och målaren alltjämt förknippas med barnets oidipala skuldkänslor. Men för att vi skall få något grepp om drömmens betydelse måste den ses i ett vidare perspektiv och främst då sättas i relation till de skildringar av strömkarlen som Josephson varit förtrogen med. Vi vet att han i hög grad fascinerats av Stagnelius. De folkliga balladerna om näcken har Josephson till stor del kunnat utantill. Vidare har flera av hans lärare på Konstakademien gestaltat motivet inom ramen för sin egen verksamhet.
I Stagnelius dikt "Necken" frågar en liten pojke den gamle varför han spelar, när han ändå inte kan bli frälst. Dessa ord sårar strömkarlen, som försvinner ned i tystnaden för alltid. Motivet har konstnären, som Kjellén påpekat, delvis hämtat från en gammal sägen. När Josephson nu inspirerad av händelserna i Eggedal själv skriver en dikt betitlad "Necken", skildrar han inte bara en liknande motsättning mellan gammal och ung, utan också den slags kontrasverkan mellan guld och silver som är så vanlig hos en romantiker som Stagnelius. I ett brev till Ada Ramström introducerar Josephson själv sin dikt:
Jag är halvt idiot, utom en och annan gång då jag blir splitter galen, så skall du få höra hur jag såg ett spöke på en sten, och det var jag själv.
Sitter på stenen i skuggans breda famn
svartlockig gosse så bleknad som en hamn
och trevar med stråke på sträng.
Näckens guldharpa spelar opp en dans.
Gigan går efter och mister all sin sans
för älvkung med silver i skägg.
Gossen var blott min egen fantasi.
Näcken var forsen som brusade förbi
och stänkte sitt skum på min kind.
Så sitter din vän och fantiserar vid forsarna och berusas och tycker sig känna igen sig själv i det skummande vatten, som tar språng från klippa till klippa.
Den omtalade hallucinatoriska upplevelsen har av Erik Blomberg (1959 s 14) setts som ett tidigt tecken på Josephsons schizofrena läggning. Personligen tycker jag det av ovanstående framgår att här endast rör sig om en dramatisk prolog och eftertext till den anförda dikten, avsedd att förtydliga dess visionära innehåll.
På samma sätt som man kan tänka sig att diktarens far en gång lärt sonen hantera fiol och stråke, får den svartlockige pojken i dikten en lektion av självaste näcken. Enligt sägnen fanns det spelmän som tagit lärdom av denne virtuos och därefter kunde ge en polska på ett sådant sätt att alla som hörde den, inklusive den musicerande själv, dansade i sjön och dränkte sig. Från folkligt håll tycks Josephson ha hämtat ännu ett motiv: en yngling som spelar "ikapp" med näcken. I den medeltida balladen Harpans kraft, där en även till vardags skickligare ekvilibrist än gossen ovan hanterar sin "gullharpesträng", heter det: "Han spelade vattnet ur bäcken,/ han spelade ögonen ur Näcken". Diktens huvudperson Herr Peder får så igen inte bara sin drunknade fästmö, utan också hennes båda systrar.
Genom konsten ville den unge Josephson kunna återförenas med den modersgestalt han fann förkroppsligad både i storasystern Gelly och i fru Ada Ramström-Mönnich. Den modersbundenhet som delvis var frukten av faderns förtidiga bortgång skulle få honom att för lång tid framföver se överhängande hot i de krafter som blivit förknippade med fadersgestalten. Relationen till denne förälder, som han livet igenom skulle minnas med speciell saknad, var således ambivalent.
Vattenmotiv
Från Eggedal ger sig Josephson och kans kamrat av uppåt det norska inlandet. Med åsynen av allt rinnande vatten i denna del av fjällvärlden lever näcken vidare i den svenske ynglingens lättrörliga fantasi.
I ett brev hem till modern i Stockholm berättar han hur de under flera dagar badat i en insjövik, "som ligger bredvid ett ståtligt vattenfall. Det är skönt härute, när solen gassar, och en av oss sitter på en sten och leker Näcken och spelar på ett par trästickor så att den andre får studera kroppens nyanseringar i det fria".
I trakten av Sätersdalen, där Josephson och Peters bor på en gård, försenas ovanligt länge yngsta flickan Thone med hjorden en regning kväll, då alla forsar svämmar över. Man börjar befara att hon råkat dränka sig. Efter flickans lyckliga hemkomst skaldar den unge dikatarekonstnären följande:
Strömkarln narrat henne kull.
Kanske nu han binder
harposträngar av lockars gull,
kysser de bleknade kinder.
** Hösten 1876
"Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga hvilar"
(Stagnelius)
HÖSTEN 1876 befinner sig Ernst Josephson som akademistipendiat på en omfattande studieresa i Europa. I Amsterdam får han av en förmögen borgherre beställningen på ett porträtt. Den som skall avbildas är holländarens systerdotter, en för sin skönhet beryktad ung fröken vid namn Ketty Rindskopf. Målningen, som utförs i Rembrandtstil med stor plymagerad hatt, påbörjas sent i november och avslutas i början på året därpå. Intrycket av den bedagande kvinnan skulle Josephson bära med sig genom livet på samma sätt som den skiss av henne, han fortsättningsvis ständigt hade uppsatt i sin närhet. I en dikt kallad "Skating-rink", skriven flera år efter mötet med den unga damen, ges en skildring av de första intrycken:
Djupblå dräkten min oro gör,
Rembrandtshatten med röda plymen,
handskarne hörande till kostymen,
med höga kragar och "porte-bonheur".
Diamanten i örats snipp,
hälsans rosor och bröstens höjning,
ögonbrynens penslade böjning,
näsans allra täckaste tipp.
Munnens purpur och hårets natt,
bruna ögats gyllene ljusning,
när hon såg mig till sin förtjusning
och mig hälsade ljuvt och glatt.
Efter en veckas slottsvistelse med avskedsmiddag beger sig den unge konstnären först till Tyskland och sedan till Norditalien och Florens, där han inleder studier av bland annat Rafael. Två månader senare är 26-åringen stationerad i Rom.
Någon gång 1878 - 79 tillkommer här den första skissen på temat näcken, en pennteckning där den avbildande gestalten ursprungligen hållit i en herdestav. Denna har senare omskapats till en violoncell. Erik Blomberg (1959 ss 13, 369). har pekat på vissa likheter mellan denna teckning och reliefen av den sovande Endymion i Kapitoliemuseet. Om det stämmer att skulpturen varit förebild har det slumpat sig så att Josephson, liksom Stagnelius ett halvsekel tidigare nedtecknat näcken och Endymion på samma pappersark, något som väl tyder på släktskap mellan de båda motiven. I Stagnelius dikt hette det att näcken i likhet med andra naturväsen, aldrig kan bli frälst. Detta är en kristen tankegång. Men egentligen handlar dikten om oförlöst kärlek. För Josephson, en olyckligt förälskad jude som reste ensam, bör motivet ha känts angeläget. Även i vers tolkar han denna smärta:
Luckan stänger jag, ej mer
vill min blick mot skyn jag lyfta,
släcka ljuset, sjunka ner
vill jag på min bäck och snyfta.
Dikten som heter "Stjärnfall" tycks bitvis vara ett återsken av Atterboms Sorg:
En stjärna jag kände, hon var mig huld;
ej slockna hon kan i mitt sinne.
På den första målade skissen har näcken givits semitiska drag, vilket kan tyda på identifikation från konstärens sida. Dessa försvinner dock efter hand som fadern trängs undan och sonen allt mer börjar identifiera sig med den osalige vattenanden. Josephson var långt ifrån någon ortodox jude jude, han åt fläskkött med god aptit och upptäckte att det gick lika bra att be i en katolsk kyrka som i en synagoga, bl a.
I Rom slutförde konstnären också en målning vars skiss han utarbetat i Holland, och som kan sägas besläktad med näckenmotivet. Utan att få något svar hade Josephson vid ett tillfälle skrivit till Ketty på franska. I ett andra brev berättar konstnären följande: "Vous ne vous figurez pas combien j'ai travaillé cette année et seulement à ces deux personnages David et Saule". Motivet hade Josephson fått från Första Samuelsboken i Gamla Testamentet. Säkert har han också tagit intryck från Psaltaren, där en betydande del av sångerna tillskrivs just David. Den i Rom förfärdigade dikten "David sjunger för Saul" är på liknande sätt avfattad på en fri, rytmiserad "vers" men där rim dessutom ingår.
Enligt Bibeln var Saul en av Gud utvald konung över Israel, men eftersom denne inte visat Herren lydnad i allt får profeten Samuel, som tolkar tecknen och har utkorat den nuvarande härskaren, uppgiften att i hemlighet utse någon annan än kungasonen till efterträdare. Det blir vallpojken David. Efter att ha mottagit den heliga smörjelsen kallas han händelsevis till den modfällde konungen, som råkat befinna sig i trakten och hört att där skall finnas en ung harpo-spelare med många strängar på sin lyra. De första stroferna av Josephsons dikt lyder:
Jag är kommen, o konung, på ditt bud,
att stilla din tunga sorg
att sjunga om livets rosor,
att sjunga om Gud!
Tänk på cedrarnas susning!
Glöm, o glöm din sorg!
Tänk på drickande lammet,
på källans sorl!
Tänk på det fria lejon och glöm din sorg,
tänk på Guds dunkelblåa borg!
O Saul, konung, tänk på fåglalåt!
O, låge ditt hjärta på min arm,
jag skulle det vagga som palmerna vagga för vinden
och stilla dess gråt.
Enligt skriften dämpas på detta vis härskarens tungsinne och David görs till följeslagare, men den i allt lyckosamme väcker snart Sauls avundsjuka. Efter en tid måste den harpospelande ynglingen fly för sitt liv. Till sist uppnås dock försoning och efter Sauls och hans söners död på slagfältet utropas David till ny härskare över Israel.
På målningen möter vi Josephsons kluvna temperament. Han är både den i halvdunklet försänkte grubblaren, som botar sin sorg med harpospel, och den unge konstnären, som i ljuset av de gamla mästarna skall visa prov på begåvning inför en konservativ akademi, vars stipendium han sedan drygt ett år innehar. Han är samtidigt sonen i förhållande till sin döde far, som i ett brev hem kallats "den heliga skuggan".
Blomberg har uppmärksammat hur den hukade ställning som många figurer intar i Josephsons konst från sjukdomstiden troligen tyder på en freudiansk kastrationsångest. En sådan gör sig enligt min mening bildmässigt gällande redan på målningen David och Saul, där ett på bordet liggande spjut pekar mot ynglingens lår. Medan Josephson ännu befinner sig i Rom uppstår en kontrovers med Konstakademien. Schismen grundar sig helt på ett missförstånd från den unges sida, men även om vågorna denna gång snart lagt sig skall oenighet komma att uppstå igen och orsaka den brytning som leder till bildandet av Opponenterna och senare Konstnärsförbundet. Först den år 1888 utbrutna själskrisen kom med försoningens tecken.
På traditionellt maner liknar Josephson gärna människans innersta vid ett stränginstrument. Sålunda hette det under en tidig vistelse i Paris att "då går det som ett stråkdrag över själens strängar och ett svagt ackord i moll klingar hem på längtans vingar till Sverge till vännerna". I ett annat sammanhang sägs det om Erik XIV att "själen blott är irrande och liknar ett spel med brustna strängar". En besläktad bild återkommer i dikten "Violoncell" (fet stil här):
Jag från mitt hjärtas hjärta hör
en klagoton, som darrar klar;
han cellosträngens vedmod har,
och smältande han sakta dör. --
Men skruven sköter sorgen om;
allt hårdar hon strängen spänt;
för varje gång hon honom vänt
alltmera klangfullt ljudet kom.
Det taget gjorde ont likväl!
Men skönare blev tonens klang --
ack, herre gud, om strängen sprang --
då höjde sig min fria själ!
Metaforen på diktens första rad är hämtad från William Shakespeares tragedi Hamlet, dramat om kungasonen, som fattar ett samvetsbeslut under inverkan av sin mördade far, som dött sedan någon hällt gift i hans öra. Det framgår när Josephson citerar Shakespeare i ett brev ställt till vännen Axel Borg (fet stil här): "Man kan beundra många sköna kvinnor, men man kan blott älska en; så beundrar jag och tjusas av många konstnärer, men jag kan blott älska en och denne ende [är] Rembrandt Harmensz van Rijn. 'O giv mig', säger Hamlet till Horatio, 'en man ej slav av lidelsen, jag vill uti mitt hjärtas kärnhus honom bära, i hjärtats hjärta, såsom dig jag bär.' Och så säger jag om Rembrandt: ifrån mina första försök i konsten har han varit mitt ideal, och allt högre och högre lär jag att älska och värdera honom." Intressant är att notera hur avsändaren identifierar sig med huvudpersonen i dramat Hamlet. Shakespeare var Josephsons favoritförfattare. Liksom i Hamlet går fadern igen hos Josephson.
Modersgestalten
I Paris 1882, året efter moderns död, börjar näcken ta slutlig form på konstärens duk. Under sin vistelse i Spanien samma år skulle han även ha fått höra om Kettys giftermål. Detta, att Josephson nu för fjärde gången mist en älskad kvinnlig anförvant, har gett ämnet förnyad akutalitet.
I ateljélägenheten på Rue Monsieur de le Prince i Quartier Latin använde konstnären till en början naturligt nog manlig modell för motivet. Efter att denne insjuknat och avlidit i lunginflammation ersattes ynglingen fortsättningsvis troligen av sin syster. Detta har medfört att den fiolspelande sagogestalten på målningarna från Paris fått ett androgynt utseende, vilket i och för sig kan vara avsiktligt. Faderslösheten hade förmodligen givit en feminin anstrykning åt sonens karaktär, och i ett brev benämner sig konstnären som en "han-hon". Från folktraditionen skiljer sig Josephsons näckengestalt även så tillvida att det är en ljuslockig yngling, och inte en gråskäggig gubbe, som hanterar strängaspelet.
Till dessa i Paris tillkomna målningar har konstnären transponerat hela det känsloläge som vilar över den välkända dikten av Stagnelius. Natten var för den i början på 1800-talet ledande strömningen ett kvinnligt element liksom dagen var ett manligt. När Josephson 1884 på kamraternas inrådan återvänder till trakterna av Eggedal i Norge för att på ort och ställe vid själva upprinnelsen till motivet ge detta slutgiltig gestaltning och låta den romantiserade sagofiguren ta form på naturalistiskt vis, direkt efter naturen och i dagsljus, då är det också en man som får sitta modell och motivet heter nu Strömkarlen. Här återkommer den vision som för tolv år sedan resulterade i dikt: En pojke sitter på en sten och spelar fiol, medan forsen solglittrande brusar förbi. Ynglingen är liksom på tidigare målningar näcken, vilket markeras av det förgyllda instrumentet och kransen med sjögräs i det blonda halvlånga håret. Lutad mot ett klippblock i en bäckravin sitter han omgiven av två forsarmar (den ena delvis utanför bild) såsom i ett moderligt sköte. Klippan som finns avbildad bakom gestalten skulle på samma sätt kunna vara en bild för fadern, vilken kommit att utgöra en del av hans 'överjag' eller samvete, som ständigt rådfrågades och som konstnären sökte stöd hos. Bergen beskrivs ju inte sällan som manliga hos Josephson, till skillnad från vattendragen som är utpräglat kvinnliga. Strömkarlen, eller konstnären själv, har på detta sätt del både i den döda materien och det vederkvickande vattnet med dess toner.
I denna treeninghet av fader, moder och son är näcken även den lidande Kristus. Det är således ingen slump att gestalten på en av förlagorna fått drag av den korsfäste, så som Rodin i Paris avbildat honom. Josephson såg i konstnären en människornas frälsare och skulle sedermera som själssjuk hävda att han tidigare varit såväl Kristus som David.
Genom att skapa skönhet över avgrunden påvisar artisten i ord, bild eller handling själens eviga egenskaper och kan på detta sätt, enligt Josephson, nå fram till en högre sanning som leder till visshet om Gud. Denne blir en motpol till älvkungen "med silver i skägg", medan Kristus och den skapande människan förenas i bilden av den bladbekrönte spelmannen i forsen. Denne blir då en symbol för konsten som lidelse och som "naturens, själens tolk" (dikt till systern Walfrida):
[...] skaldens skrik,
dem hjärtats sår frambringa,
skall som en vemodsljuv musik
till eftervärlden klinga.
Det som kanske främst griper betraktaren av Strömkarlen är själva koloriten, där Josephson för första gången låtit det blå dominera. Som kontrast till dess fulltonighet ställs den avbildade ynglingens monokromt skära hud. I kronan av sjögräs återfinns komplementfärgen grön. Den guldgula fiolen svarar närmast mot den impressionistiskt blå skuggan i forsen. Josephson använde vanligen färgen som ett symfoniskt uttrycksmedel med varma och kalla toner i olika stämmor. En symbolisk efterklang till spelmannnes skimrande fiolåda och det brusande vattnet är den strömstare som sitter uppflugen på klippblockets kant och de tre vita näckrosorna, varav den bortersta ännu är är fullt utslagen. Strömstaren är förutom en bild av Josephson, vilken upprepade gånger i brev benämt sig som en "vildfågel" även samvetet, som sjunger i konstnärens öra, och som har sin motsvarighet i den lille pojken hos Stagnelius. De två utslagna näckrosorna skulle undermedvetet kunna vara Ada Ramstöm-Mönnich och Ketty Wertheimber medan den knoppiga är systern Gelly, som efterlämnat en liten dotter med samma namn.
Strömkarlen har karakteriserats som en födelseprocess, där föregångsmannen skriker ut sina våndor. Att barnet var särskilt välskapt ville samtiden dock inte medge. I Paris refuserades målningen vid Salongen och på Opponenternas stora utställning i Stockholm, där Josephson var medarrangör, gjorde tavlan sig snarast herostratiskt ryktbar. Det var således i ett nedstämt känsloläge som konstnären 1886 lämnade Sverige för att vända åter till den franska huvudstaden och nya motgångar där.
*** Vintern 1887–88
"Arma Gubbe! hvarför spela?
Kan det smärtorna fördela?"
(Stagnelius)
VINTERN 1887 - 88 är Ernst Josephson tillfälligt bosatt på Ile de Bréhat utanför Frankrikes nordvästkust dit han närmast från kustorten Loguivy flyttat tillsammans med konstnären Allan Österlind och dennes familj. I brist på kontanta medel har Josephson börjat sakna framför allt oljefärg. Dock märks ingenting av den annalkande krisen i det brev, där mecenaten Pontus Fürstenberg tackas för den hastigt åtgångna summan på 500 kronor, som konstnären tiggt av honom för tre månader sedan:
Du gjorde mig en stor tjänst, och ännu känner jag mig ingalunda hugad att stryka segel, och ännu känner jag mig föga mattad av stridens motigheter; tvärtom, gamle kamrat, ännu tror jag på möjligheten att finna Nordostpassagen, och du har varit min Dickson; men det kan gå åt helvete också, mycket möjligt, men det gör ingenting, bara det går med glans!
I ett nytt brev, daterat den 2 december, ges Fürstenberg del av 36-åringens framtidsplaner:
Jag gör dig följande förslag:Stöd mig med 200 kr. i månaden under två års tid, försända i kvartaler (600 kr.) så skall jag måla dig tre fantastiska sagor, bildande ett helt, och under tiden arbetar jag [med] en hel del andra saker helt och hållet efter mitt lynne, utan tanke på annat än vad mitt hjärta bjuder.
Eftersom mecenaten ännu inte sett något av målningen "Falskspelaren", som beställdes för två år sedan och troligen delvis förskotterats, avböjer Fürstenberg för första gången att biträda Josephson. Denne måste nu försöka finna ett utom konstnärskapet nytt sätt att tjäna sitt levebröd.
I februari sänder konstnären ett urval dikter till vännen Gustaf af Geijerstam, som tillfrågas om samlingens utgivningsmöjligheter. Josephson skriver i ett följande brev:
Jag hade nog aldrig kommit att visa fram något av dessa arbeten åtminstone på långa tider, om icke nöden tvingat mig. Du ser att där finnas dikter tio och femton år gamla, som ingen hört eller läst.
Detta var nu inte alldeles första gången Josephson lämnat ifrån sig försök i den lyriska genren. På redaktör Bojesens upprepade förfrågan efter bidrag till tidskriften Norden hade konstnären året innan skickat den redan 1871 skrivna dikten "En sommarnatt" med tillhörande tuschteckning och egenhändig tonsättning. Dessa tidiga versrader utgör i själva verket en variation på näckentemat, sådant vi känner det från Stagnelius. Ernst Josephson beklagar sig i ett brev över att Bojesen "icke följt teckningen i sin helhet, ty han tog bort den lilla blåa blomman". 'Die blaue Blume' var ju romantikernas välkända längtanssymbol och som sådan även utnyttjad av Stagnelius. Sceneriet är även i denna dikt av Josephson nästan detsamma som i den förres Necken, förutom att den lille pojken "bland strandens pilar" kommit upp i tonåren, och att "silverbäcken" svämmat över till en stor sjö samt att "älvorna på ängen" dubbelexponerats mot bakgrund av Edens månskensljusa blomsterslätter.
Och det är sommar, och det är natt,
och vinden viskar bland träden.
Blott halv är månen på fästet satt,
och blåklint blommar bland säden.
Ha, ha, ha, ha!
Och bygdens tärnor bland dagg i gräset
de binda kransarne vid silverskratt,
på högvälvd kulle vid skogens bryn,
det var en härlig syn!
Den svarta fläcken
Förutom näcken skymtar i "Sommarnatt" ett annat hos Josephson återkommande tema: den fläckade oskulden. Enligt Per-Olov Zennström skall motivet ursprungligen ha hämtats från H C Andersens saga "Svinaherden", som Josephson sannolikt hört som barn. I dikten "Peter Smed" framträder denna parallell tydligast. Här sammanvävs de två motivkretsarna hos Josephson med det fornnordiska kvädet om Völund. I den vackra men osäkert hållna dikten "Om tusen år kanhända", skriven i Scheveningen 1876, är det skaldens egen sångmö som drabbas av befläckelse. I förgrunden står ett livsavgörande val.
En afton till en bro jag kom
ut över strida strömmar,
där lyktorna stod vända om
och hägrade i drömmar.
Den dunkla bölja, där de blänkt,
jag högljutt hörde larma,
djupt under mina fötter sänkt;
ungt var mitt blod det varma.
Då jag förnam som vingars slag
helt tätt invid min sida,
och klart en stämma hörde jag:
"Ej längre skall du skrida!"
Jag meningen så väl förstod
men trodde stark mig vara,
gick vidare med trotsigt mod
och redde själv min snara.
En vän mig väntade likväl --
åt motsatt håll han bodde.
Jag gick ej dit -- min unga själ
åt andra jag betrodde.
*
Min sångmö kom tillbaks en natt,
hon tycktes mig försmäkta,
hon log så sorgset och så matt,
svart sågs en vinge fläkta.
Hon fordom var så skär och glad.
Jag darrade av smärta,
jag föll på mina knän och bad
ur djupet av mitt hjärta.
"Säg kan jag ej i tårars flod
den svarta fläcken bada?
Får jag dig se som förr du stod
den leende, den glada?"
Djupt sänktes hårets fina korg,
och tårar ögat blända.
Hon svarade i stilla sorg:
"Om tusen år kanhända."
Hösten 1875 hade Josephson under en vistelse i Stockholm smittats av syfilis, en sjukdom som i sin sista fas angriper hjärnan. Den "svarta fläcken" på sångmöns ena vinge har blivit en bild både för den dödliga könssjukdomen och för det moraliskt antastliga i den handling som varit orsaken, en skamfläck liknande den Lady Macbeth vill två sig från. Ändå handlar dikten kanske framför allt av nedsmutsningen av ett sedan länge tillbett ideal.
Den bro "över strida strömmar" som i första strofen skall till att passeras är inte bara symbolen för ett vägval, utan också en bit autentiskt Stockholmssceneri. Den har även motsvarighet i medeltidsballaden "Harpans kraft", som berörts ovan. Där tänker Herr Peder tillsammans med sin fästmö, trots hennes uttalade farhågor, gå över "stridan ström". För att minska flickans oro har fästmannen låtit förstärka brons konstruktion och gjort den dubbelt så bred. Då ett villebråd plötsligt visar sig, lämnas flickan för ett ögonblick ensam därute av husbonden och hans mannar, vilket får den ödesdigra konsekvensen att flickan ramlar i vattnet och drunknar i virvlarna, där näcken väntar.
I balladens inledning har Herr Peder undrat varför flickan är så ledsen, om det är för att hon saknar sina lämnade föräldrar och syskon. Flickan svarar (fet stil här): "Och intet sörjer jag för fader eller mor,/ och intet sörjer jag för syster eller bror." Själva anslaget går igen i dikten "Svarta rosor", som Josephson författade i Paris 1884 (fet stil här):
Säg, varför är du så ledsen idag,
du, som alltid är så lustig och glad?
Och inte är jag mera ledsen idag
än när jag tyckes dig lustig och glad;
ty sorgen har nattsvara rosor.
I mitt hjärta där växer ett rosendeträd,
som aldrig nånsin vill lämna mig fred,
och på stjälkarna sitter det tagg vid tagg,
och det vållar mig ständigt sveda och agg;
ty sorgen har nattsvarta rosor.
Men av rosor blir det en hel klenod,
än vita som döden, än röda som blod.
Det växer och växer. Jag tror jag förgår,
i hjärtträdets rötter det rycker och slår;
ty sorgen har nattsvarta rosor.
En besläktad bild förekommer i dikten "Violoncell". Ovanstående tre strofer tycks därtill utgöra en avläggare till Almqvists "Hjärtats blomma", där det det heter (fet stil här):
Rosens törnen såra hjärtat.
Då rinner blod därur.
Hjärtat frågar Herren:
"Vi gav du den rosen åt mig?"
Herren himmelskt svarar:
"Blodet utur ditt hjärta
färgar din ros åt dig;
du och ditt hjärtas ros
då likna i fägring mig."
Denna dikt tycks vad gäller känslostämning och dialogform i sin tur påverkad av Martin Opitius psalm 123 (1819): "Zion klagar med stor smärta". Liksom Almqvist är Josephson både realist och romantiker och till en del socialt engagerad. Hos denne finns också drag av Bellman, Lenngren, Atterbom och Stagnelius samt förebud om nittitalismen, främst då Fröding.
Det vanligaste substantivet hos Josephson är ordet hjärta, detsamma som hos Stagnelius. Därefter följer: blomma, himmel, ros och sol -- som synes är alla konkreta. För romantikerns del följer: liv, jord(en), natt, himmel, ros -- en blanding av abstrakta och konkreta sakord men ändå i stort sett av samma typ. Det som här främst skiljer skalderna åt är att den egentlige bildkonstnären i högre grad ger diktade känslor en påtaglig gestaltning. För jämförelsens skull kan nämnas att de vanligaste substantiven hos en efterromantiker som Runeberg, vilken Josephson tidigt beundrat, inte är mera konkreta eller abstrakta än hos Stagnelius, medan däremot ordet ros nästan saknar frekvens.
Beträffande det diktade färgvalet kännetecknas Josephsons palett av den yppighet och prakt som är vanlig under romantiken, och som då först slår igenom. De vanligaster färgerna hos denne är: vit, svart, grön, röd, guld -- att jämföra med Stagnelius (som uppvisar en helt annan färgskala): röd, silver, purpur, guld. Det har tidigare dragits en del paralleller mellan Josephson och Fröding, men vid en sammanställning av kulörer skiljer de sig markant åt: den nyansfattige nittitalisten använder ofta grönt och någon gång vitt. Den markanta förekomsten av sistnämnda kulör är utmärkande i förhållande till tidigare strömningar. Förresten var det också en av Josephsons favoritfärger i sinnevärlden.
Att koloriten haft betydelse för denne även som lyriker förstår vi av ett brev till Geijerstam, som efter två månader yttrat sig fördelaktigt om det mottagna urvalet dikter. Josephson poängterar i ett svarsbrev att uppställningen helst bör bibehållas då den är "avsiktligt gjord efter färg och läte". Men han skulle senare ge vika på den punkten.
Efter ytterligare en tid meddelar Geijerstam att en ung författare vid namn Tor Hedberg åtagit sig att se över samlingen samt att avhjälpa en del smärre brister. Den för tillfället trädgårdsodlande diktaren svarar att bara "han inte rör min 'Skarprättare' och min 'Vildblomma', så får han påta och plocka så mycket han orkar." Till hösten samma år utkom på Albert Bonniers förlag i Stockholm ett sparsmakat urval dikter. Det 88-sidiga häftet bar titeln Svarta rosor och inbringade 100 kronor i honorar åt sin författare. Någon större glädje fick aldrig Josephson av denna lilla framgång. Under sommaren hade sinnesförvirringens töcken lagt sin skira slöja över drömmaren, och vid den påtvungna återkomsten till Stockholm föreföll han minst sagt apatisk. Av de dikter som behandlats ovan ingick i debutboken, förutom den knippe strofer som gett samlingen dess namn, också "Stjärnfall" och "Sommarnatt". Det resterande urvalet, en ymnig bukett kallad "Gula rosor", utgavs via Stockholm på norskt förlag 1896, eftersom Geijerstam inte lyckats finna någon svensk intressent. Först 1901 utkom på C & E Gernandts förlag här hemma en samlingsvolym, som i stort motsvarar de båda diktsamlingarna.
"Svarta rosor" recenserades i ett stort antal dagstidningar och fick ett vad man kallar ett blandat mottagande. Flera kritiker angrep vad de såg som tekniska brister. En uppskattande recensent hade dock läst boken så slarvigt att han missförstått en del av de ortsangivelser, som placerats under varje dikt. I en anmälan införd i Nerikes Allehanda tyckte denne att "Översättningarna från Lépaud och Brehat [sic] förtjäna allt beröm; de läsa sig nästan som original." Oscar Levertin, recensent på Dagens Nyheter, hade en klarare överblick:
Sådan är denna lilla diktsamling, icke betydande genom idéernas nyhet men med stycken av verklig och fin talang. Den skall vinna för skalden många som skakat på huvudet åt det oroliga i hans konst och det häftiga i hans opposition. Men de som redan hålla av hans målning skola dubbelt tycka om dessa dikter, när de i tankarna jämföra deras ömma innerlighet med den kamp efter kraftig, personligt sedd realitet som brottas i färger på hans dukar.
Kontrasten mellan olika realiteter framstår även i dag som något av det främsta i Josephsons mångsidiga och begåvade konstnärskap. Den tycks också utgöra konflikten i hans sjukdom.
**** Våren 1893
"Tårar Gubbens anlet skölja
Ned han dykar i sin bölja"
(Stagnelius)
DE MOTGÅNGAR Ernst Josephson mött i livet, jämte den arroganta oförståelsen hade till sist blivit för mycket för den utåt stridbara men innerst inne mycket känslige konstnären. Detta hade fått honom att dels längtande vända sina blickar mot barndomens blomsterkrönta slätter, dels se fram mot en återförening med de hädansomnades andar, eller som det heter i dikten "Jag är ett träd": "O, när skall jag mig dölja få, när unnas jag att dö?"
Allan Österlind berättar hur det på Ile de Bréhat bodde en Madame Dupuis, hustru till en konstnär som tillfälligt befann sig i den franska huvudstaden. Under ett besök hos de båda svenska målarna hade hon berättat hur hon brukade föra samtal med sin drunknade son, som varit sjöman. Senare fick Österlind av sin kollega veta att denne ibland kunde höra en röst som talade i örat, och att det var Stagnelius. Vid ett svarsbesök hos Madame Dupuis blir Josephson och Österlind med fru erbjudna att delta i en seans. Snart börjar det knacka i bordet, som plötsligt lyfter och far iväg mot Josephson, varpå den franska damen utbrister "Åh, ni är helt säkert ett stort medium, och ni borde verkligen försöka". Sedan lär hon dem hur man kan ta emot budskap från andarna genom att hålla en penna mot ett papper.
Josephson som brukade inta sina måltider hos familjen Österlind uteblev denna kväll från middagen. Mitt under tedrickningen dyker han plötsligt upp och berättar att han nyss varit medium åt Bellman, som skrivit och tecknat flera sidor. Detta intresse för det ockulta var inte helt nypåkommet. När konstnären senare av sin nya bekantskap fått låna böcker i ämnet hade han sagt sig vara "kunnigare själv". Det är känt hur han vid ett tillfälle i Göteborg lyckats totalt magnetisera en viss fru H.
Under de sista månaderna på Bréhat hade Josephson blivit allt barnsligare i penselföringen, och det tycktes som han mist sin talang. Efter den minnesvärda seansen hos Madame Dupuis förlorade han tillfälligt totalt förmågan att avbilda för egen räkning. Österlind skriver i sina minnesanteckningar att "andarna hade helt och hållet lagt beslag på honom".
Sjukdomen, senare diagnosticerad som paranoia eller schizofreni, må ha varit ärftligt betingad eller haft sin grund i den syfilis Josephson smittats av 1875. Bidragande orsaker till dess uttryck bör dock ha varit de nämnda motgångarna, det psykiskt påfrestande arbetet, som krävde ständig koncentration, samt de skuldkänslor som ytterst hörde samman med faderns död. Liksom Necken och kung Oidipus väljer Josephson att inför en betungande verklighetsupplevelse, att inför dess skarpa ljus, dra sig undan -- in i mörkret, vilket beskrivs i dikten "Jag":
Jag gråter blodiga tårar,
de falla för synder och sorg,
för allt som sårat, som sårar
mitt hjärtas sargade borg.
På ingen jag skyller mitt öde;
jag följer min levnads ström
och rusar med eget flöde
från boja, stängsel och töm.
Jag utan beräkning vänder
tillbaka till jordens famn
och skrattar vid avgudabränder
åt ära, rykte och namn.
Pånyttfödelse
Men våren kom, fastän det tycktes ha dröjt flera år. I januari 1893 öppnades den första separatutställningen över Josephsons produktion på Konstföreningens lokal i Stockholm. Det blev den stora islossningen, och bland kritiker erkände man nu allmänt Ernst Josephson som en av våra verkligt betydande målare. Redan 1889 hade konstnären fått medalj vid världsutställningen i Paris, och 1895 tilldelades han en guldutmärkelse vid den internationella expositionen i Berlin. Men det är framför allt den sjukdomskonst han börjat framställa efter det slutliga hemvändandet till Sverige som eftervärlden visat sitt stora intresse, däribland Picasso och Matisse.
I samband med utställningen 1893 köpte prins Eugen det mästerliga verket "Strömkarlen", som han ansåg borde hänga på Nationalmuseum, där man ännu saknade representation av Josephson. Den donerade målningen mottogs dock ej -- efter beslut av en enig museinämnd, som bifogade motiveringen att man inte kunde godta givarens villkor att målningen permanent skulle utställas och därtill hävdade att verket inte kunde sägas representativ för upphovsmannen ifråga samt att det tidigare refuserats vid Salon de Paris.
Tiden var som synes ännu inte riktigt mogen för Josephson, men en ny generation konstkännare skulle döma annorlunda. Ur lidandet hade fötts någonting gott och storartat, med skaldens egna ord i dikten "Vindroppar": "då faller från ögat en droppe så fin/ av jordens ädlaste bästa vin".
Referenser
Almqvist, Carl Jonas Love: [SS 14] "Songes" (i: Samlade skrifter XIV: Törnrosens bok, band II:i), Stockholm 1922
Blanck, Anton: Geijers götiska diktning, Stockholm 1918
Blomberg, Erik: Ernst Josephsons konst: Från Näcken till Gåslisa, 1959
Eddan, Den poetiska, i översättning av Björn Collinder,
Freud, Sigmund: Die Traumdeutung (Gesammelte Schriften, zweiter Band), Wien 1925
— Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse (Gesammelte Schriften, siebenter Band), Wien 1924
Hallberg, Peter: Diktens bildspråk: Teori Metodik Historik, 1982
Josephson, Ernst: Svarta rosor, 1888
— Gula rosor, 1896
— Svarta rosor och gula, 1915
— Svarta rosor och gula, I urval av Erik Blomberg, Illustrerade med författarens egna teckningar (förord av Erik Blomberg), 1945
Kruse, John: "Ernst Josephson och Gustaf Fröding, En parallell", Ord och Bild årg 19 (1911), s 613 ff
Latinsk poesi, i urval med kommentar och litteraturhistorisk orientering av Harald Sjövall, Erik Wistrand och Gerhard Bendz, I (text), II (kommentar), förkortad upplaga, 1974.
Lyrikboken, En svensk antologi, Redigerad av Tage Nilsson och Daniel Andreæ, Reviderad och utökad av Tom Hedlund, 1978
Shakespeare, William: Hamlet, Edited by Harold Jenkins (The Arden Edition), London 1982
— Macbeth, Edited by Kenneth Muir (The Arden Edition), Rev ed (åttonde upplagan), London 1959 (1912)
Sofokles: "Konung Oidipus" (i: Litteraturens klassiker 2, Redigerad av Lennart Breitholtz, 1961.
Stagnelius, Erik Johan: Samlade skrifter, Redigerade av Fredrik Böök, I: Lyriska dikter till 1818, II: Lyriska dikter efter 1818, Liljor i Saron, 1957
Svenska psalmboken [1819], af konungen gillad och stadfästad år 1819, Stockholm 1847
Svenskt litteraturlexikon, 1964
Wåhlin, Karl: Ernst Josephson 1851-1906: En minnesteckning, bd I-II, Sveriges allmänna konstförening, 1911
Zennström. Per-Olov: Ernst Josephson: En studie, 1978
© Torgny Lilja (1984)