54
(1998)
Betyg: 
Under det sena 70-talet, när diskomusiken
behärskade etervågorna i USA, letade Steve
Rubell och Ian Schrager efter ännu en klubblokal i New York.
Snart fann de en övergiven tevestudio på
västra Manhattan. Den låg på 54:e gatan och hade
varit CBS' 53:e inspelningsstudio.
Efter ett år av
förberedelser och renoveringar för närmare 700 000
dollar kunde Rubell och Schrager uppgradera lokalen till
Studio 54. Förutom den karakteristiska logotypen kännetecknade en stor
diskokula över dansgolvet den nya lokalen. På väggen satt en
halvmåne, som inhalerade
något från en silversked .
Klubben hade även ett VIP-rum i källaren, dit speciella gäster fick tillträde. Vid ingången valde man besökare med den rätta looken för kvällen. Studio 54 blev snart en världsberömd nöjeslokal utan etiketter och klassbarriärer men med ett överflöd av musik, droger, mode, sinnlig kärlek och kändisar. Liksom Tony Manero i Saturday Night Fever (1977) härstammade ägaren Rubell från Brooklyn.
I filmen drömmer 17-årige Shane O´Shea om att
lämna hemstaden Jersey City strax utanför delstaten New
York. Tillsammans med två kamrater åker han en kväll
över Hudsonfloden till nyöppnade Studio 54, där Rubell
låter honom komma in på ett villkor: att han tar av sig
skjortan.
Senare återvänder Shane för att söka jobb som diskplockare på klubben. Han lyckas så småningom avancera till bartender. Vi får även stifta bekantskap med hårt arbetande mångsysslaren Greg, blivande sångerskan Anita och uppåtgående såpaskådisen Julie Black.
I
Saturday Night Fever ser vi varje
händelse ur huvudpersonens perspektiv. Filmen skildrar ingenting utan
att John Travoltas rollfigur är med, medan 54, som
paradoxalt har ett självbiografiskt tema, gestaltar
handlingen ur olika personers synvinkel. Det gör att själva
diskoteket framstår som berättelsens
centralgestalt. Vi förstår att
det är Studio 54:s uppgång och fall, som filmen berättar om, inte
Shanes karriär i krogbranschen.
Till skillnad från 54, som 20 år senare rekonstruerar händelser som inträffade under slutet av 70-talet, är Saturday Night Fever en samtidsskildring med autentiska miljöer och kläder köpta i verkliga butiker i området. En likhet mellan de båda filmerna är hur den unge hjälten måste korsa en av New Yorks stora floder för att nå sina drömmars mål på Manhattan.
Manuset är i tunnaste laget men håller ihop tack vare musiken och de unga skådespelarna Ryan Phillippe, Salma Hayek och Neve Campbell, som inte har mycket till roller, men som gör sitt bästa. Komikern Mike Myers är perfekt som nyckfull klubbägare, men varför har man helt förtigit kompanjonskapet med Schrager? Kan det vara för att undvika en rättegång om förtal? Som det är nu framstår Rubell som ensam grundare.
Filmen innehåller ingen stilbildande koreografi och har
mycket lite av specialskriven musik. Däremot förekommer många klassiska
diskolåtar. Det bästa med 54
är känslan av att vara närvarande i den mytomspunna
lokalen, något som förstärks av surroundljudets
maffiga akustik. Totalupplevelsen uteblir dock, då bilden inte är
anamorfisk utan i
brevlådeformat.
Till extramaterialet hör biografier över regissör och skådespelare, musikvideon "If You Could Read My Mind" med Stars on 54 samt trailer för filmerna Rounders, Little Voice och Elizabeth.
© Torgny Lilja för Starway Reviews