Saturday Night Fever
(1977)
Betyg: 
På dagarna arbetar 19-årige Tony Manero i en
färgaffär i den trötta stadsdelen Brooklyn, där
han bor hos sina föräldrar i Bay Ridge strax utanför
fashionabla Manhattan i New
York. På nätterna är han en beundrad och
karismatisk dansgud på det lokala diskoteket.
Föräldrarnas stolthet är däremot brodern, som
blivit präst i katolska kyrkan.
Redan i inledningen äter Tony pizza och fascineras av italienska skor. Hemma bjuder mamma på nykokt pasta. På hans tonårsrum finns bilder av ikonerna Al Pacino och Sylvester Stallone, vilka liksom familjen och bostadsområdet har sina rötter i Italien.
John Travoltas rollfigur uppvisar emellertid inte enbart
sympatiska drag. Han gör såväl rasistiska som
sexistiska uttalanden och är allmänt grov i munnen, men
under filmens gång utvecklas han och för på så
sätt handlingen framåt.
Det som får Tony att förändras är främst kärleken till den ambitiösa men charmfulla Stephanie. När hon flyttar till stadsdelen Manhattan, vill Tony, likt italienaren Dante, följa efter sin käresta till paradiset på andra sidan East River, och det är säkert ingen slump att en av låtarna på dansgolvet heter "Disco Inferno".
Saturday Night Fever har lånat mer än
bråket mellan de båda rivaliserande ungdomsgängen
från Shakespears Romeo och
Julia, som utspelar sig i italienska Verona. Inte utan
anledning har filmen kallats en "urban tragedi". Berättelsen slutar
dock som hos Dante, där huvudpersonen lär sig medeltidens
ridderliga ideal, den höviska kärleken.
Ett märkbart tema i filmen är broar, som både kan leda till förändring och till plötslig undergång. En vy över Brooklyn Bridge inleder berättelsen, som slutar med en kysk kram.
Travoltas rolltolkning visar att han har sår, som sitter djupare än de fejkade skador han ådrog sig i gängslagsmålet. Under inspelningen rycktes hans 41-åriga livskamrat tragiskt bort i bröstcancer. Flertalet scener har spelats in på autentiska platser i Brooklyn och på Manhattan — både utomhus och inomhus, något som ger filmen en unik prägel av New York.
Manuset bygger på Nik Cohns artikel "Tribal Rites of the New Saturday Night", som publicerades 1975 i tidskriften New York Magazine och handlade om en särskild subkultur bland ungdomar. I samband med filmens 20-årsjubileum tillkännagav Cohn, en rockjournalist från Storbritannien, att personerna i artikeln var påhittade.
Trots att Saturday Night Fever hade relativt låg
budget blev filmen en omedelbar succé världen över
tack vare sitt universella budskap och den fantastiska musiken av Bee
Gees, som slog försäljningsrekord och hjälpte till att
marknadsföra filmproduktionen. Dansscenerna var
välkoreograferade och blev på många sätt
stilbildande.
Ett otal discofilmer följde. En av de mest framgångsrika var 54 (1998), men de flesta nådde aldrig ens i närheten av samma popularitet som Saturday Night Never.
Dvd:n har remastrat ljud av hög kvalitet och en kontrastrik bild, som inte är helt perfekt, men som ändå förmår att realistiskt återge såväl nattliga miljöer som disigt gryningsljus. Till bonusmaterialet hör bortklippta scener (man förstår varför) och en dokumentär från tv-kanalen VH1. Utgåvan har försetts med ett textat kommentarspår av regissören John Badham.
© Torgny Lilja för Starway Reviews